Paradiset finns här hela tiden. Vi ser det bara inte.

Veckans ledord för mig är acceptans. Jag har hela livet jobbat med att släppa taget. Släppa taget om frustration, rädsla, irritation och allt annat som jag inte vill hysa i kroppen. Det har funkat rätt bra, utom på rädsla. Rädslan lever liksom sitt eget liv i kroppen, styrd av reptila funktioner som min 2000-talshjärna inte förstår sig på. Eftersom jag vägrar att låta mig styras av rädslan har jag medvetet utsatt mig för situationer där jag får möta den. Jag menar, hur farligt kan det vara? Det är ju bara en känsla! Men likväl blir jag livrädd när jag väl står inför den inbillade faran. Så jag har försökt att släppa taget och har använt mig av varenda meditationsteknik, andningsteknik och mental träningsteknik jag någonsin läst om (och det är väldigt många). Men inget har hjälpt nämnvärt.

Så plötsligt hittade jag koden: Tänk om jag bara accepterade situationen precis som den är? Bara omfamnar allt som är just nu, utan att döma eller vilja förändra. För vad är egentligen alternativet? Att vägra acceptera det som är, är detsamma som att inte existera alls. Känslorna vill ha vår uppmärksamhet. De finns där för att tala om något för oss om vårt tillstånd. Och de ger sig inte förrän vi sett dem och bekräftat dem. Försöker vi att inte låtsas om dem skriker de högre och högre tills vi lyssnar. Det är som att lägga handen på den heta spisplattan: Tar vi inte bort handen gör det ondare och ondare tills vi inte kan hålla den kvar längre. Samma funktion har våra andra obehagliga känslor. Framför allt ångest tror jag bara är psykets sätt att säga att något är i obalans. "Hallå! Det är något som du behöver känna just nu". Jag tor ångesten är en dörrknackare för ilska eller sorg som vi inte orkat känna. (Och ilska är väl ofta ett försvar för sorgen, för att slippa känna sig sårbar?)

Så jag bestämde mig för att lyssna, och ganska snart infann sig rastlösheten (nu orkar jag inte hålla på med detta längre). Men jag bestämde mig att acceptera den. Sen kom tveksamheten (kommer det här egentligen att funka?). Jag accepterade den också. När jag suttit där en stund och bara accepterat alla känslor och tankar som dök upp så infann sig plötsligt ett tydligt skifte. Det var som om hela världen tystnade. Jag kände mig helt lugn. Som om jag upplevde den sanna innebörden i ordet frid. Tänk att det var så enkelt!!! Och att lösningen fanns där hela tiden. Helt okomplicerat och fullkomligt ofarligt. Bara acceptans.

Så nu har jag ett superverktyg som jag alltid kan använda när det behövs: Missade tåget i morse och fick vänta 20 minuter tills nästa. Jag accepterade min frustration. Jag accepterade min stress över allt jag måste göra på jobbet när jag kom dit. Jag accepterade min ovilja att vilja acceptera just då. Och när jag stått där och accepterat ett tag kunde jag plötsligt ta in att det var en fantastisk morgon. Fåglarna sjöng för fullt och träden var liksom lite extra gröna.

Paradiset finns här hela tiden. Vi ser det inte bara.

Allta är bara energi, och det är inte så bara

När jag satt och lyssnade på min elvaåriga sons sånguppvisning igår (det var han och tio femtonåriga tjejer) så slog det mig hur fantastiskt det är att vi kan uppfatta musik! Det är ju egentligen bara ljudvågor, och ändå kan vi urskilja olika toner. Men det är inte bara det: vi kan uppfatta nyanser så hårfina att vi skapat miljoner olika låtar. Vi människor har byggt upp ett helt universum kring musiken. Och det är ingen som tycker att det är det minsta märkligt. Det är bara om man är döv som detta universum kan te sig lite obskyrt, men då känner man i alla fall rytmerna.

Vad jag vill komma till är att jag tror att vi kan lära oss att uppfatta energier på samma sätt. Allt omkring oss är energi, våra egna kroppar är bara små celler som hålls igång av energi. (Och var kommer den ifrån?) Därför är det egentligen inte det minsta konstigt att vi kan känna energier och framför allt: alla energier berör varandra. Våra energier påverkar andra människor, men också djur, växter och allt levande. Till och med berg och sten har energi, fast på en helt annan frekvens.

Det som slog mig var att det på energiplanet finns ett universum lika omfattande och nyanserat som i musiken! Om vi bara tränade upp vår energimusikalitet skulle vi kunna uppfatta dessa energier med stjärnklar precision. (Och när jag tänker på det är det inte alls konstigt med människor som kan förflytta föremål utan att röra dem eller prata med människor som dött, eftersom deras energi finns kvar fast inte kroppen, materian.)

Alla kan vi känna att vi har låg energi eller hög energi emellanåt. Vi kan känna kärlek på tusentals mils avstånd, men hur är det möjligt? Kärlek är ju jätteabstrakt, ändå har nästan alla känt det. Många pratar om "vibbar", men vad är det egentligen? Allt detta handlar bara om energier. Och energier kan laddas positivt eller negativt. Våra tankar är superkanaler av energi. Tänker vi negativa tankar förmedlar vi negativ energi. Inte bara till omvärlden utan även till våra egna celler. Men det slutar inte där: den negativa energin drar till sig annan negativ energi som statisk elektricitet. Alltså, tänker man bara negativa tankar så drar man även till sig negativ energi runt omkring sig. Och förstås tvärtom. Så vem styr dina tankar? Om du kan se på vad du tänker, vem är det då som ser? Vi är något mer än våra tankar och känslor, men känslorna är en himla bra barometer. När det känns, så finns det en möjlighet till att lära sig något. Och med tankarna kan vi bestämma vad vi ska göra av det.

Min farfar Uno som var präst (och som jag aldrig hann träffa) hade en bok som hette Indisk levnadsfilosofi. Den hade jag som bibel som ung (undrar vad farfar skulle ha tyckt om det). I den står att självdisciplin är grunden till andlig utveckling. Ordet självdisciplin hade ingen stark dragningskraft på mig som obstinat tjugoåring, men nu förstår jag det verkligen: att ha koll på vad man egentligen går och tänker när man inte är medveten om det.

(Och nu ska jag samla all min positiva energi och försöka slita min son från tv-spelet...)

Vad jag borde ha sagt till neggot

Idag träffade jag ett fulfjädrat neggo. Ett neggo är en person som väljer att se det dåliga i allting. Vad jag än sa så hittade han något dåligt med det. Och det blev så tydligt för mig att det finns något dåligt i allt. Om man bara letar tillräckligt länge kan man hitta hinder och anledningar till att inte göra det där man skulle kunna göra. Det kommer säkert aldrig att gå. Och om det går så går det åt skogen. Det finns alltid två parallella spår i livet: ett bra och ett dåligt. Det är bara att välja vilket tåg man vill åka med: det där allt är skit eller det där allt är möjligt. Precis som i yin och yangsymbolen finns det något dåligt i allt bra, men också något bra i allt dåligt. Det vi fokuserar på kommer att avgöra vilka vi är, vilka vi blir. Det är upp till oss. Det finns människor som förlorat allt. Mamman som förlorade sin man och sina barn i tsunamin, hur orkar hon fortsätta? Barn som vuxit upp i krig och småflickor som blivit tvingade att prostituera sig, hur klarar de att leva? Troligen för att de väljer att leva i den lilla strimma ljus som strilar in i deras mörker.

Man kan alltid hitta anledningar till att leva i sin egen misär. En olycklig barndom är en klassiker. Men vem bryr sig om att du är offer? Alla har fullt upp av sina egna liv att de inte bryr sig. Och om offret inte har någon publik, vad är då poängen med martyrskapet? Det bygger väl ändå på någon form av bekräftelse, verklig eller inbillad. Och när martyren står inför sin sista suck; vad tänker han? "Ja, jag hade i alla fall ett miserabelt liv, minsann!"

Så hur ser alternativet ut? Hur vore det att börja fundera över allt vi har i stället för det vi inte har? Skulle du kunna utmana dig själv i att hitta något bra i allt som händer, hur dåligt det än verkar? Och den tuffaste utmaningen av alla: Vågar du se dig själv som lycklig i framtiden? Jag hör redan alla skäl du lägger fram till varför detta inte är möjligt. Men tänk om det var möjligt, hur vore det? Vad vinner du på att vara olycklig? Om den vinsten är så stor att du hellre väljer det. Då borde du ju vara lycklig eftersom du lever som du vill! Så varför klagar du?

Tänk om Sveriges nästa kung kommer från Afrika?

Jag tänkte på det här med Victoria och Daniels bröllop. Det lär inte dröja länge efter bröllopet förrän media kommer att tjata om barn och frossa i bilder på en möjlig gravidmage.

Men vad händer om Victoria och Daniel inte kan få egna barn? Ja, vad gör moderna människor idag? Först försöker de väl med artificiell insemination ett par gånger, men om det föreligger fysiologiska hinder återstår bara en sak att göra: adoptera. Och tänk då om Victoria och Daniel adopterar en liten babypojke från Afrika. En liten kille som en dag växer upp och ska ta över tronen. Tänk er: Sverige skulle få en svart kung från Afrika! Och det bästa av allt: När och om den dagen kommer är det ingen som kommer att reagera över det.