Detta handlar om kärlek. Inte bara kärlek i största allmänhet,
utan kärleken till en man. Efter att ha levt i relationer under 20 års tid,
blev jag plötsligt singel för ett och ett halvt år sen. Jag tänkte att jag väl
gör som jag alltid har gjort: går in i en ny relation. Men livet ville visa mig
något annat. Och om jag ska vara riktigt ärlig så trivdes jag ju inte riktigt i
de där relationerna. Jovisst, de första åren av förälskelse var fantastiska, men
sen började en oro krypa i mig och missnöjet växte. Och det hade kanske inte så
mycket med dem att göra. Jag stannade kvar i relationer som inte var bra därför
att alternativet – att vara själv – var så mycket mer skrämmande. Jag intalade mig
att ”det är väl såhär folk har det” och det kan väl inte vara fantastiskt hela
tiden? Men när jag följde min pappa över den gröna kullen blev det så tydligt
för mig hur kort livet är. Och när min bästa väns son dog året efter förstod
jag hur snabbt det kan ta slut. Jag blev jag så förvånad över att livet bara
fortsatte runtomkring, som om ingenting hade hänt. Hans mamma befann sig i ett
tomrum där livet stannat upp, men utanför på gatan rullade bussarna som vanligt
och ingen visste något om detta, det värsta man kan genomlida, som hänt. Jag tror det var där någonstans som något
förändrades i mig på allvar. Jag kan inte längre bara låta livet rulla på när
jag vet att jag bara har en kort tid – och vem vet hur kort – att göra allt jag
behöver göra här på jorden.
Och vad är viktigast? Mina barn förstås. Att alltid
låta dem komma först. Men så går åren och barnen blir äldre. Idag är den största
ute och reser i världen och den yngsta som bara kommer varannan vecka är mest ute
med sina kompisar – precis som det ska vara i tonåren. Och där satt jag med det jag fruktat mest hela
mitt liv: ensamheten. Jag är uppvuxen i en stor familj där det fanns mycket
övrigt att önska, men jag var aldrig ensam. Sen flyttade jag som 15-åring
direkt hem till min första pojkvän, och så fortsatte det. Inte konstigt att det blev chockartat att plötsligt
vara själv. Liksom hela mitt värde låg i
att vara någons partner, tillhöra någon. Men jag lät rädslan få ta plats…och skrev in mig på en dejtingsajt! I
början lite blyg och med en knappt oidentifierbar bild, men sen tänkte jag att
WTF, alla gör ju detta. Problemet var bara: HUR gör man? Jag hade ju aldrig
dejtat i hela mitt liv – mina relationer hade liksom bara hänt, och med min
sociala fobi som jag lärt mig hantera i de flesta andra sammanhang i livet,
kändes detta som ett oöverstigligt hinder. Men jag tänkte att antingen utmanar
jag mina rädslor eller så kan jag sitta hemma och vara rädd och vänta på döden.
Så jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och boka in en dejt varje dag
under 2 veckor.
De första dejterna satt jag helt tyst, men männen verkade inte
märka det, och efteråt tyckte de att vi verkligen lärt känna varandra, fast jag
inte sagt ett ord. Intressant. Och jag
lärde mig så mycket intressanta saker: Allt från cykling och data (påfallande
många singelmän verkar vara cyklister och arbeta med IT) till kartläsning och
hur man servar maskiner. Men efter ett 20-tal dejter, varav några ledde till
några kortare relationer, känner jag mig så trygg med dejtingsituationen att
jag faktiskt inte har behov av att dejta alls. Nu är jag på en plats i livet där jag inte
MÅSTE ha någon i mitt liv. Och det slog mig att jag har exakt det liv jag drömde
om när jag var i min senaste relation och var frustrerad över mitt liv:
Jag drömde om en stor vänkrets med några nära härliga
vänner, som delade mina värderingar och intressen. Att göra alla dessa roliga saker som jag ville göra, ha några nära manliga vänner som jag kunde mysa med utan romans och sex. Egentid för yoga och meditation. Ett litet
gammalt hus med trädgård, fast inte behöva ta hand om det själv. Och nu
har jag precis allt det! Vad hindrar mig nu från att vara nöjd med livet?
Vändningen kom när jag tänkte: Tänk om jag ska leva själv
resten av mitt liv. Hur skulle jag då leva mitt liv? Och då insåg jag att det
finns en diskrepans mellan det liv jag faktiskt lever och det liv jag skulle
leva som ensam-resten-av-livet. Och jag förstod att jag levde mitt liv
i-väntan-på. När jag träffar rätt man, då minsann ska jag resa och göra alla de
saker man gör med sin älskade. Men när jag hårdgranskade många av de resor jag
gjort med mina partners så var de inte bara rosenskimrande: det fanns mycket
gnäll, surhet och frustration med i resväskan hem. Så vad hindrar mig från att
resa själv? Eller med mina underbara kompisar? Anledningen till att jag längtade
efter en partner och inte var lycklig, är att jag hade en föreställning om att jag
kommer bli lycklig om jag får en partner. Men vad hindrar mig egentligen från
att vara lycklig precis där jag är just nu? Och om jag fick välja mellan att bli lycklig
eller att få en partner, vad skulle jag välja då? Så stark är min föreställning,
att jag tvekar inför svaret på den frågan.
En av mina andliga lärare heter Mooji (finns på
Youtube). I en satsang (frågestund) frågar en person i publiken: ”Vad kan du
säga till oss som letar efter en partner?”. Och Mooji svarar: ”You don’t know
how lucky you are” (du vet inte hur lycklig du är). Och visst är det så: vi
längtar och längtar efter en partner, men det är när relationen börjar som även utmaningarna börjar. Man ska släppa in en annan människa i sitt liv.
Det är aldrig enkelt. Samtidigt tror jag
vi är programmerade genetiskt att söka en partner. Utan det skulle
mänskligheten dö ut. Och just därför är denna drivkraft den största kraften –
den vi tror är kärlek. Men vad är egentligen kärlek och vad är bara behov?
Existerar ovilkorlig kärlek överhuvudtaget; att bara älska
någon annan utan egna själviska motiv? Detta kommer jag nu att utforska under min
kommande resa. Rapporterar här hur det går! J
