Tror du på ”Den Rätte”?

Det slog mig för inte alls länge sen att jag hela mitt liv levt med myten om ”Den Rätte”. Den Rätte är en man som jag tänker att jag ska bli kär i och som ska bli kär i mig, och sen blir ALLT bra. Precis som i filmerna. Jag har genom hela mitt liv känt en ständigt gnagande längtan efter något, någon som jag trott var denne min andra hälft som ska göra mig hel. Som en liten mygga vid örat har det surrat frustrerande konstant inom mig. Och så har jag haft flera förhållanden där jag trott att jag träffat den rätte, men i stället för att allt skulle bli bra när vi träffades var det i stället just då som problemen började. Då har jag tänkt att det säkert berodde på att han inte var den rätte, och så började jag leta efter ”honom” någon annan stans. Att problemen skulle ha med mig att göra kunde jag inte riktigt förstå. Det var ju HAN som var svartsjuk, inte såg MIG eller delade mina intressen eller vad det nu var för fel som jag hittade.

Först nu, i andra häften av livet, börjar jag på allvar förstå att HAN inte finns. Den jag längtat efter så innerligt har funnits där hela tiden. Jag har bara inte förstått hur jag ska nå fram till den personen, och så fort jag fått chansen har jag distraherat mig själv med något i stället för att våga möta henne. Ja, det är en hon, och hon heter Lou. Min längtan har hela tiden handlat om att möta mig själv – på riktigt. Och samtidigt är det just det jag försökt undvika, av rädsla för vad jag ska möta där. När vi  kan sitta hemma en kväll hon och jag och göra ingenting, eller lägga oss uppe på mitt favoritberg i Nyckelviken och titta på himlen och bara vara där, inte någon annan stans. Då förstår jag vad det är att känna sig hel. Och jag inser att ingen annan på hela jorden kan få mig att känna så. Och först då jag känner mig hel och kan vara med mig själv, kan jag på allvar vara med någon annan. Jag behöver inte vara med någon för att jag inte kan vara med mig själv, utan bara för att det känns så bra.

I helgen pratade jag med en kompis om detta. Hennes 20-åriga kloka dotter var hemma, och jag frågade henne om hon och hennes kompisar trodde på den rätte. 

”Ja, absolut!” sa hon med eftertryck och fortsatte:

”Det har vi gjort sen vi var små”.

Men vad tror du det beror på, frågade jag. Ni läste väl inte Starlet, som vi läste som barn? (Starlet var en serietidning som bara gick ut på att kvinnan skulle träffa sin drömprins. Varje serie avslutades med att de kysstes i ett stort hjärta, och då förstod man att lyckan var fullkomlig).

”Det är ju Disney, såklart” sa hon. 

Det hade jag inte tänkt på. Alla dessa småbarn som går och ser Disneyfilmer. Och vad får vi lära oss i dem? Jo att när man träffar drömprinsen så blir hela livet rosenskimrande och allt blir bra för evigt. Det är ju klart att det sätter sina spår. Rakt in i hjärtat på oskyldiga barn cementerar vi bilden av ens egen maktlöshet. Och så längtar vi och längtar efter något som vi hela tiden har inom oss. 

Och det är så tydligt för mig att mina relationer, med vilka det än är -vänner, män eller arbetskollegor - inte blir en smula bättre än den relation jag har med mig själv. Om jag vill förändra mina relationer så börjar processen där. I mig själv. Om jag inte kan klara av att vara med mig själv, hur ska jag då klara av att vara med någon annan? Jag kommer förr eller senare att möta i den andre just det jag inte klarar att möta i mig själv. Det finns ingen omväg. Och det är så enkelt och samtidigt så svårt. Att bara vara med allt som uppstår inuti. Låta det få finnas där och omfamna alla dammråttor i hörnen. För även de har en historia att berätta.

Tillit - en vandring på tunn is

Nu var det länge sen jag skrev.

Hela det sista året har mest handlat om en sak: Tillit. Jag har kastat mig ut i det okända utan någonting mer att hålla i än min egen övertygelse. Och det märkligaste av allt är att jag känner ett sånt inre lugn.

Jag pratar om Funki models, modellagenturen för människor med funktionsnedsättningar, som jag nu ska driva på helt egen hand. Min första insikt var att jag inte måste klara allting själv och att detta kan bli så mycket större om jag släpper taget. Så nu har jag tillsatt en styrelse och Funki models ska bli Funki models ideella förening. Jag kommer fortsätta att vara verksamhetschef, så länge styrelsen och medlemmarna vill det.

Sen dyker det hela tiden upp människor som änglar till min hjälp. Jag har fått mina drömmars mentor i fantastiska Micael Dahlén, som jag har beundrat länge. Och igår träffade jag en man som jag kommer inleda ett samarbete med, men som jag inte kan berätta så mycket mer om just nu. En av styrelseledamöterna, som jag känner sedan tidigare från ett annat sammanhang, dök upp på en yogastudio i januari och det verkar vara precis så: just när jag behöver hjälpen så uppenbarar sig hjälparen.

När jag och Funki models lämnade Frösunda Omsorg AB i oktober stod jag inför mitt livs val: Ska jag tacka för mig och känna att jag gjort mitt och göra något helt annat, eller ska jag fortsätta? En av mina gurus, Tomas Frankell, sa en gång till mig när jag ställde frågan om hur jag bäst kan bidra till världen: ”Vi hittar alla vår lilla tårtbit som vi kan verka inom. Vi kan inte göra allt, men vi kan göra något”. Det har jag burit med mig, och efter att ha lagat mat till hemlösa, varit samtalsstöd i Svenska Kyrkan, föräldrastödjare i Rädda Barnen och hållit självhjälpsgrupper för människor med Social fobi har jag nu bestämt mig för att bara göra detta, inte splittra min energi på en massa olika saker. Det var skönt att ta det beslutet eftersom jag så lätt blir engagerad och tackar ja med hjärtat innan hjärnan hunnit tänka nej.

Så jag landade i ett beslut: När jag är 70 år vill jag se tillbaka på mitt liv och veta att jag verkligen försökte. Det kanske inte blir som jag tänkt mig och det kanske inte går alls, men jag kan vila i att jag har gjort allt som står i min makt för att förverkliga något som jag innerligt tror på. Det är ju bara livet, hur farligt kan det vara? Jag ser så tydligt nu att det är ändligt, och hur många år jag bara sprungit på fortare och fortare, som om livet var för evigt. Allt det jag själv predikat: ”följ din dröm” och ”de som lyckats, de har lyckats för att de fortsatt även när det går dåligt” och ”misslyckande är en del av processen att lyckas”, fraser som jag har upprepat hundra gånger på mina coachingkurser, blev nu verklighet för mig. Tror jag på dem egentligen? Vågar jag leva dem fult ut?

Efter att ha följt min pappa till den stora vilan och på vägen dit haft många fina samtal om livet, tänker jag det viktigast jag vill förmedla till mina egna barn: Följ ditt hjärta. Vi har bara det här livet (som vi är medvetna om). Och ändå har jag träffat så många som sagt ”när vi går i pension, då ska vi leva” eller något annat hägrande där framme som inte är här och nu. Under mitt tidigare liv levde jag precis så: Satte hela tiden upp mål som jag skulle uppfylla. Men när jag väl kom dit kändes de helt meningslösa och jag var redan på väg mot nästa…och nästa. Tillfredsställelsen över att ha uppnått målet infann sig aldrig – jag blev aldrig nöjd. Och jag hade alltid bråttom någonstans. Och att ursäkta sig med jobbet gick alltid hem. Till slut frågade inte vännerna längre om jag skulle med. Men det var ju så viktigt att jobba. Och framför allt fick jag ett existensberättigande genom det: I jobbet var jag värd något.

När jag var 30 någonting vaknade jag en morgon och var helt yr. Jag lyckades ändå duscha och var fullt inställd på att gå iväg. Men när jag skulle sminka mig kunde jag inte lyfta armen. Där någonstans ringde en klocka och jag fick åka i ilfart till sjukhuset. De misstänkte en stroke. Då hade jag försörjt min familj på mitt lilla företag medan min sambo läste juristlinjen. Samtidigt hade jag fött två barn medan jag nu parallellt läste till marknadsstrateg på IHR, en krävande utbildning på Universitetet. Strax innan detta hände hade jag fått lunginflammation, fast jag aldrig ens brukar vara förkyld. Jag var sjuk i flera veckor, men var tvungen att klara tentorna, så jag bara körde på. Men tanken på att mina små barn skulle hitta mig död i sängen på morgonen var så skrämmande att jag knappt vågade somna på kvällen. Jag förstod att mitt liv måste ta en annan riktning.

Adrenalinpåslagen hade varit min ständiga följeslagare och till slut var jag konstant adrenalinhög: jag hade som livsstil att skynda. Kände mig stolt som kunde göra så många saker samtidigt. Men det krockade med barnens medfödda närvaro i nuet: De ville gå hem långsamt från dagis och titta på en liten snigel. Kanske sparka lite på en sten några gånger, trampa runt med gummistövlarna i en vattenpöl... medan jag i tanken redan var hemma och planerade middagen, funderade på ett jobbuppdrag och dikterade några mejl i huvudet. Kunde de inte skynda på lite? I stället för att låta dem lära mig, anlitade jag en fantastisk barnflicka som hade precis det tålamodet som de behövde. Så kunde jag jobba lite till…och lite till.  Och när jag var hemma kunde jag inte riktigt vara närvarande med barnen. Det var som jag hela tiden hamnade framför datorn. Mitt jobb var ju så viktigt och jag försörjde faktiskt familjen. Och jag jobbade ju hemma med barnen. Fast jag var inte på något sätt var närvarande. Men efter strokevarningen bestämde mig för att sluta stressa. Och så fort jag kände minsta stress så blev jag yr, vilket hjälpte mig att följa min inre barometer.

Och något hände där: Jag översköljdes av en sån kärlek – hela tiden! Ett möte med en främling på gatan, en vacker morgon, att bara sitta i soffan med barnen. Känslan rörde mig till tårar. Jag som knappt gråtit under hela mitt liv grät nu för allt: En gasell som blev dödat av ett lejon i ett naturprogram på TV, dokumentärer på svt, Top Model… Alla som på något sätt for illa öppnade mitt hjärta och jag förstod att det var dags att börja arbeta med detta.

Och det är ju förstås en pågående process så länge jag lever här som människa. Så detta och hur det kommer att gå med Funki models, kommer jag dela med mig av här!