Det slog mig att jag också är en tiggare. Jag vet inte hur
många gånger i mitt idealistiska arbete som jag bett om tjänster eller resurser
av andra – och fått dem. Visserligen med ursäkten att det är en win-win situation,
men det är väl samma sak när man skänker pengar till någon på gatan? Jag får
mitt win genom att känna mig som en bättre människa när jag ger pengar. Och de företag som hjälper min verksamhet kan
visa att de är bättre företag. Detta med tiggeriet är något jag tycker är
väldigt intressant, därför att det väcker så starka känslor i oss. Och när något väcker starka känslor finns det
en möjlighet till lärande. Vad är det som är så provocerande med tiggarna? Som
jag skrivit tidigare tror jag mycket beror på att vi inte vill se orättvisorna
i världen utanför vårt fina välsorterade ICA. Vi kan se på nyheterna om hur
hemskt andra har det eller läsa om det i DN. Sen bläddrar vi och upptäcker att
Stadium har rea – åh så bra, eftersom barnen behöver nya jumpaskor. Så var den
katastrofen borta från medvetandet. Men när världens orättvisa sitter på knä
utanför ICA kan jag inte värja mig. Jag som tänkte lyxa till med lite
fredagsmys med barnen, och så sitter en fattig stackare där som får fira
fredagskvällen i en husvagn med 10 andra i kylan. Tacon fastnar i halsen och
blir så himla svår att svälja ner ens med det finaste årgångsvinet. Innerst
inne vet vi att det är fel. Fel att vi sitter hemma och myser i värmen när
andra inte har något hem. Vi tycker att vi har rätt till det, men vilken rätt? För
att jag föddes i ett av världens rikaste länder? För att jag fått möjlighet att
läsa på universitetet helt gratis? För att jag blir omhändertagen av samhällets
skyddsnät när jag inte kan försörja mig själv? JAG har rätt till det, inte de andra. JAG har betalt min skatt år efter år och då ska ingen annan komma och ta
det som är MITT. VÅRT Sverige som våra förfäder byggt med sitt anletes svett
och som vi nu njuter av utan att behöva svettas alls.
Jag växte upp på Svartsjölandet utanför Ekerö (idag har de av
någon anledning döpt om ön till Färingsö).
På 50-talet var det gängkrig vid bron som skiljer Svartsjölandet och
Ekerö. De träffades där och slogs om vilken ö som var bäst. Så såg deras värld ut. Det måste alltid finnas
några fiender, några som är ”de andra”. Jag växte upp med rädslan för Ryssarna
som skulle spränga en atombomb så att hela världen gick under. Brechnev satt
med fingret på en röd knapp och bara väntade på att få trycka. ”Men om världen
går under, då går ju Ryssland också under och han dör ju själv” sa jag till
pappa. ”Men det bryr de sig inte om”, svarade pappa. Tio år senare var inte alls
Ryssarna de värsta utan plötsligt blev muslimerna de onda som ville självmordsbomba
sig, så fort de fick chansen.
Vad jag vill säga med detta är att jag tror att tiggarna
väcker en rädsla inom oss. Rädslan att det inte ska räcka till oss, att de ska
ta något som är vårt. Och så ursäktar vi oss med att de är utsända av en maffia
som bor i Rumäniens lyxområde. Och så kanske det är, men tiggarna blir inte
mindre fattiga för det.
Förra veckan var jag i Berlin. När jag såg alla dessa utställningar
om 2:a världskriget och förintelsen så tänkte jag först ”Hur kunde det hända?”
Men sen slogs jag av parallellerna till idag: Man röstar på Sverigedemokraterna
så att de får ta tag i otyget med tiggeriet på gatorna. Och har det inte blivit
väldigt mycket invandrare här? Bäst att någon sätter stopp för det. Precis som
på 30-talet i Tyskland. Bildade intelligenta människor röstade fram Hitler. De
var inte korkade på 30-talet, även om de inte hade Internet och den tillgång
till information som vi har. De agerade av rädsla.
Vi tror att det aldrig kan hända igen, men i senaste
mätningen av Aftonbladet fick Sverigedemokraterna 16,4 procent av rösterna. Socialdemokraterna fick 27,3
och Moderaterna 24,1. Det gör mig så
mörkrädd. Och ledsen. De andra partierna
svarar med att frysa ut Sverigedemokraterna, men det går inte att frysa ut 16 %
av Sveriges befolkning. Detta är ett problem som måste adresseras. Vad är
rädslan bakom svenskarnas val? Sverigedemokraternas folkvalda må ha sjuka åsikter,
men nästan var nionde svensk har faktiskt röstat på dem. Det är din granne, din
arbetskamrat, din kusin…
När jag läste om ett SD-förslag att skicka alla Somalier och
homosexuella till Åland skrattade jag högt åt denna
absurditet. Men vad händer om de kommer till makten på riktigt? Vad händer om
de avskaffar demokratin, precis som Hitler gjorde? Detta fundament som hela Sverige
vilar på, allt vi byggt upp under generationer och som vi tar så för givet i
vårt fina fria Sverige. Det är inte en självklarhet i många delar av världen,
och jag tror vi måste vara lite mer rädda om den.
Jag tänker att vi har EN värld. ETT jordklot. På det bor
vi människor. Vi är alla beroende av samma saker på jorden: ren luft, vatten,
odlingsbar jord. Vi hör alla ihop, och precis som en fjärils vingslag i
Brasilien kan orsaka en tornado i Texas, påverkar allt vi gör här i lilla
Sverige resten av världen. Och resten av världen påverkar oss. Jag tror att
sättet vi väljer att hantera tiggeriet på kan få så mycket större effekter på
världen än en fjärils vingslag. Jag önskar att varje svensk stannar upp en
sekund och bara känner efter vad som väcks inom oss när vi ser tiggaren utanför
affären. Och vågar vara med den känslan en stund. För jag tror och hoppas att bakom
motståndet och ilskan finns medkänslan.
