torsdag 20 april 2017

Så fel jag hade!

Ja, det blir ungefär ett inlägg per år, så någon flitig bloggare är jag inte. Men idag upplevde jag en sak som jag bara måste dela med mig av:

Min gymnasietid var en stökig period i mitt liv: Jag var punkare och hade flyttat hemifrån till en några år äldre pojkvän som inte hade någon fast bostad. Vi flyttade runt med våra tillhörigheter i varsin sportbag och hade knappt pengar att köpa mat för. Jag kunde inte nog snabbt komma bort ifrån min barndomshem, men det gjorde också att skolan blev lidande och frånvaron började snabbt överstiga närvaron.

Gymnasiet jag gick i hade en gång varit en privatskola, vilket fortfarande satt kvar i väggarna och lärarnas gammaldags metoder. Jag kände mig som en katt i hundgården. I min klass gick det en tjej, vi kan kalla henne Camilla. Camilla personifierade allt det jag inte var: fina, normala flickkläder (inte bara svart, som jag hade) ljust välfriserat hår (jag hade kort, spretigt blonderat hår som jag klippte själv i badrummet) och hon kunde alltid svara på frökens frågor med ett leende på läpparna. Camilla väckte ju förstås känslor hos mig: särskilt känslor av mindervärde. Men jag vände det till att jag aldrig skulle vilja bli som hon; så präktig och duktig. Då var jag hellre en misslyckad rebell.

Så gick åren, men Camilla har kommit upp i mina tankar då och då. Och idag hände det:
Jag träffade Camilla på stan! Jag kände inte alls igen henne först och dessutom hade hon bytt namn, men vi gick och fikade och pratade om hur vi egentligen hade haft det på gymnasiet. Då berättar Camilla hur hemskt denna tid varit i hennes liv: Hon hade haft enorma svårigheter att klara av lektionerna och fick ofta springa ut på toa för att ens klara av att stanna kvar i skolan. Väl på toa ville hon bara skrika rätt ut för att få utlopp för all den energi som hotade att kväva henne. Först som vuxen fick hon veta att hon har svår ADHD.

Jag blev helt förstummad: Här satt min sinnebild av Den Perfekta Eleven framför mig och berättade att hon knappt överlevt skolan och att det inom henne rått totalt kaos från morgon till kväll. Så lite man vet om andra människor och vilka svårigheter de tampas med.

På gymnasiet var jag övertygad om att alla på skolan såg mig som en looser. Camilla berättade då att hennes föräldrar kommit hem efter ett föräldramöte och sagt att de sett målningar som en Lou hade gjort, och uttryckt hur kreativ de tyckte att hon var. Hennes berättelse gjorde mig tårögd. Jag kände att det enda jag var bra på i skolan var att rita, men att det inte var värt något. Men så kanske även mattegeniet och basketbegåvningen kände det. Man sneglar på de andra och fokuserar bara på det man själv inte kan. Det kommer alltid finnas saker jag inte kan och som andra kan så mycket bättre, och vice versa. Och så fint att vi kan komplettera varandra, vi människor.

Efter denna upplevelse börjar jag fundera på vilka andra människor i mitt liv jag dömt, och som jag tror har dömt mig. Och jag inser att en del av det fundament som jag kallar mitt förflutna kan vara byggt av missförstånd och feltolkningar. Och att den jag dömt allra hårdast är mig själv. Hur skulle det vara om jag haft fel i mina slutsatser av människors tankar om mig? Hur påverkar det mina tankar om mig själv och andra idag?

En sak har jag i alla fall med mig efter dagens möte; jag kommer att tänka en gång till innan jag dömer någon igen. Så tack livet för att du gav mig denna möjlighet att möta mitt förflutna och lära mig något. Jag tänker på ett av mina favoritcitat (med okänd författare):
"Målet för vårt sökande blir att vi når vår startpunkt och känner platsen för första gången".


lördag 30 januari 2016

Till dig som letar efter en partner....

Detta handlar om kärlek. Inte bara kärlek i största allmänhet, utan kärleken till en man. Efter att ha levt i relationer under 20 års tid, blev jag plötsligt singel för ett och ett halvt år sen. Jag tänkte att jag väl gör som jag alltid har gjort: går in i en ny relation. Men livet ville visa mig något annat. Och om jag ska vara riktigt ärlig så trivdes jag ju inte riktigt i de där relationerna. Jovisst, de första åren av förälskelse var fantastiska, men sen började en oro krypa i mig och missnöjet växte. Och det hade kanske inte så mycket med dem att göra. Jag stannade kvar i relationer som inte var bra därför att alternativet – att vara själv – var så mycket mer skrämmande. Jag intalade mig att ”det är väl såhär folk har det” och det kan väl inte vara fantastiskt hela tiden? Men när jag följde min pappa över den gröna kullen blev det så tydligt för mig hur kort livet är. Och när min bästa väns son dog året efter förstod jag hur snabbt det kan ta slut. Jag blev jag så förvånad över att livet bara fortsatte runtomkring, som om ingenting hade hänt. Hans mamma befann sig i ett tomrum där livet stannat upp, men utanför på gatan rullade bussarna som vanligt och ingen visste något om detta, det värsta man kan genomlida, som hänt.  Jag tror det var där någonstans som något förändrades i mig på allvar. Jag kan inte längre bara låta livet rulla på när jag vet att jag bara har en kort tid – och vem vet hur kort – att göra allt jag behöver göra här på jorden. 

Och vad är viktigast? Mina barn förstås. Att alltid låta dem komma först. Men så går åren och barnen blir äldre. Idag är den största ute och reser i världen och den yngsta som bara kommer varannan vecka är mest ute med sina kompisar – precis som det ska vara i tonåren. Och där satt jag med det jag fruktat mest hela mitt liv: ensamheten. Jag är uppvuxen i en stor familj där det fanns mycket övrigt att önska, men jag var aldrig ensam. Sen flyttade jag som 15-åring direkt hem till min första pojkvän, och så fortsatte det.  Inte konstigt att det blev chockartat att plötsligt vara själv. Liksom hela mitt värde låg i att vara någons partner, tillhöra någon. Men jag lät rädslan få ta plats…och skrev in mig på en dejtingsajt! I början lite blyg och med en knappt oidentifierbar bild, men sen tänkte jag att WTF, alla gör ju detta. Problemet var bara: HUR gör man? Jag hade ju aldrig dejtat i hela mitt liv – mina relationer hade liksom bara hänt, och med min sociala fobi som jag lärt mig hantera i de flesta andra sammanhang i livet, kändes detta som ett oöverstigligt hinder. Men jag tänkte att antingen utmanar jag mina rädslor eller så kan jag sitta hemma och vara rädd och vänta på döden. Så jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och boka in en dejt varje dag under 2 veckor. 

De första dejterna satt jag helt tyst, men männen verkade inte märka det, och efteråt tyckte de att vi verkligen lärt känna varandra, fast jag inte sagt ett ord. Intressant.  Och jag lärde mig så mycket intressanta saker: Allt från cykling och data (påfallande många singelmän verkar vara cyklister och arbeta med IT) till kartläsning och hur man servar maskiner. Men efter ett 20-tal dejter, varav några ledde till några kortare relationer, känner jag mig så trygg med dejtingsituationen att jag faktiskt inte har behov av att dejta alls. Nu är jag på en plats i livet där jag inte MÅSTE ha någon i mitt liv. Och det slog mig att jag har exakt det liv jag drömde om när jag var i min senaste relation och var frustrerad över mitt liv:
Jag drömde om en stor vänkrets med några nära härliga vänner, som delade mina värderingar och intressen. Att göra alla dessa roliga saker som jag ville göra, ha några nära manliga vänner som jag kunde mysa med utan romans och sex.  Egentid för yoga och meditation. Ett litet gammalt hus med trädgård, fast inte behöva ta hand om det själv. Och nu har jag precis allt det! Vad hindrar mig nu från att vara nöjd med livet?

Vändningen kom när jag tänkte: Tänk om jag ska leva själv resten av mitt liv. Hur skulle jag då leva mitt liv? Och då insåg jag att det finns en diskrepans mellan det liv jag faktiskt lever och det liv jag skulle leva som ensam-resten-av-livet. Och jag förstod att jag levde mitt liv i-väntan-på. När jag träffar rätt man, då minsann ska jag resa och göra alla de saker man gör med sin älskade. Men när jag hårdgranskade många av de resor jag gjort med mina partners så var de inte bara rosenskimrande: det fanns mycket gnäll, surhet och frustration med i resväskan hem. Så vad hindrar mig från att resa själv? Eller med mina underbara kompisar? Anledningen till att jag längtade efter en partner och inte var lycklig, är att jag hade en föreställning om att jag kommer bli lycklig om jag får en partner. Men vad hindrar mig egentligen från att vara lycklig precis där jag är just nu?  Och om jag fick välja mellan att bli lycklig eller att få en partner, vad skulle jag välja då? Så stark är min föreställning, att jag tvekar inför svaret på den frågan.

En av mina andliga lärare heter Mooji (finns på Youtube). I en satsang (frågestund) frågar en person i publiken: ”Vad kan du säga till oss som letar efter en partner?”. Och Mooji svarar: ”You don’t know how lucky you are” (du vet inte hur lycklig du är). Och visst är det så: vi längtar och längtar efter en partner, men det är när relationen börjar som även utmaningarna börjar. Man ska släppa in en annan människa i sitt liv. Det är aldrig enkelt.  Samtidigt tror jag vi är programmerade genetiskt att söka en partner. Utan det skulle mänskligheten dö ut. Och just därför är denna drivkraft den största kraften – den vi tror är kärlek. Men vad är egentligen kärlek och vad är bara behov?

Existerar ovilkorlig kärlek överhuvudtaget; att bara älska någon annan utan egna själviska motiv? Detta kommer jag nu att utforska under min kommande resa. Rapporterar här hur det går! J

fredag 1 maj 2015

Jag är också en tiggare


Det slog mig att jag också är en tiggare. Jag vet inte hur många gånger i mitt idealistiska arbete som jag bett om tjänster eller resurser av andra – och fått dem. Visserligen med ursäkten att det är en win-win situation, men det är väl samma sak när man skänker pengar till någon på gatan? Jag får mitt win genom att känna mig som en bättre människa när jag ger pengar. Och de företag som hjälper min verksamhet kan visa att de är bättre företag. Detta med tiggeriet är något jag tycker är väldigt intressant, därför att det väcker så starka känslor i oss. Och när något väcker starka känslor finns det en möjlighet till lärande. Vad är det som är så provocerande med tiggarna? Som jag skrivit tidigare tror jag mycket beror på att vi inte vill se orättvisorna i världen utanför vårt fina välsorterade ICA. Vi kan se på nyheterna om hur hemskt andra har det eller läsa om det i DN. Sen bläddrar vi och upptäcker att Stadium har rea – åh så bra, eftersom barnen behöver nya jumpaskor. Så var den katastrofen borta från medvetandet. Men när världens orättvisa sitter på knä utanför ICA kan jag inte värja mig. Jag som tänkte lyxa till med lite fredagsmys med barnen, och så sitter en fattig stackare där som får fira fredagskvällen i en husvagn med 10 andra i kylan. Tacon fastnar i halsen och blir så himla svår att svälja ner ens med det finaste årgångsvinet. Innerst inne vet vi att det är fel. Fel att vi sitter hemma och myser i värmen när andra inte har något hem. Vi tycker att vi har rätt till det, men vilken rätt? För att jag föddes i ett av världens rikaste länder? För att jag fått möjlighet att läsa på universitetet helt gratis? För att jag blir omhändertagen av samhällets skyddsnät när jag inte kan försörja mig själv? JAG har rätt till det, inte de andra. JAG har betalt min skatt år efter år och då ska ingen annan komma och ta det som är MITT. VÅRT Sverige som våra förfäder byggt med sitt anletes svett och som vi nu njuter av utan att behöva svettas alls.

Jag växte upp på Svartsjölandet utanför Ekerö (idag har de av någon anledning döpt om ön till Färingsö).  På 50-talet var det gängkrig vid bron som skiljer Svartsjölandet och Ekerö. De träffades där och slogs om vilken ö som var bäst.  Så såg deras värld ut. Det måste alltid finnas några fiender, några som är ”de andra”. Jag växte upp med rädslan för Ryssarna som skulle spränga en atombomb så att hela världen gick under. Brechnev satt med fingret på en röd knapp och bara väntade på att få trycka. ”Men om världen går under, då går ju Ryssland också under och han dör ju själv” sa jag till pappa. ”Men det bryr de sig inte om”, svarade pappa. Tio år senare var inte alls Ryssarna de värsta utan plötsligt blev muslimerna de onda som ville självmordsbomba sig, så fort de fick chansen. 
Vad jag vill säga med detta är att jag tror att tiggarna väcker en rädsla inom oss. Rädslan att det inte ska räcka till oss, att de ska ta något som är vårt. Och så ursäktar vi oss med att de är utsända av en maffia som bor i Rumäniens lyxområde. Och så kanske det är, men tiggarna blir inte mindre fattiga för det.

Förra veckan var jag i Berlin. När jag såg alla dessa utställningar om 2:a världskriget och förintelsen så tänkte jag först ”Hur kunde det hända?” Men sen slogs jag av parallellerna till idag: Man röstar på Sverigedemokraterna så att de får ta tag i otyget med tiggeriet på gatorna. Och har det inte blivit väldigt mycket invandrare här? Bäst att någon sätter stopp för det. Precis som på 30-talet i Tyskland. Bildade intelligenta människor röstade fram Hitler. De var inte korkade på 30-talet, även om de inte hade Internet och den tillgång till information som vi har. De agerade av rädsla.

Vi tror att det aldrig kan hända igen, men i senaste mätningen av Aftonbladet fick Sverigedemokraterna 16,4 procent av rösterna. Socialdemokraterna fick 27,3  och Moderaterna 24,1. Det gör mig så mörkrädd. Och ledsen.  De andra partierna svarar med att frysa ut Sverigedemokraterna, men det går inte att frysa ut 16 % av Sveriges befolkning. Detta är ett problem som måste adresseras. Vad är rädslan bakom svenskarnas val? Sverigedemokraternas folkvalda må ha sjuka åsikter, men nästan var nionde svensk har faktiskt röstat på dem. Det är din granne, din arbetskamrat, din kusin…

När jag läste om ett SD-förslag att skicka alla Somalier och homosexuella till Åland skrattade jag högt åt denna absurditet. Men vad händer om de kommer till makten på riktigt? Vad händer om de avskaffar demokratin, precis som Hitler gjorde? Detta fundament som hela Sverige vilar på, allt vi byggt upp under generationer och som vi tar så för givet i vårt fina fria Sverige. Det är inte en självklarhet i många delar av världen, och jag tror vi måste vara lite mer rädda om den.


Jag tänker att vi har EN värld. ETT jordklot. På det bor vi människor. Vi är alla beroende av samma saker på jorden: ren luft, vatten, odlingsbar jord. Vi hör alla ihop, och precis som en fjärils vingslag i Brasilien kan orsaka en tornado i Texas, påverkar allt vi gör här i lilla Sverige resten av världen. Och resten av världen påverkar oss. Jag tror att sättet vi väljer att hantera tiggeriet på kan få så mycket större effekter på världen än en fjärils vingslag. Jag önskar att varje svensk stannar upp en sekund och bara känner efter vad som väcks inom oss när vi ser tiggaren utanför affären. Och vågar vara med den känslan en stund. För jag tror och hoppas att bakom motståndet och ilskan finns medkänslan. 

onsdag 25 mars 2015

Tror du på ”Den Rätte”?

Det slog mig för inte alls länge sen att jag hela mitt liv levt med myten om ”Den Rätte”. Den Rätte är en man som jag tänker att jag ska bli kär i och som ska bli kär i mig, och sen blir ALLT bra. Precis som i filmerna. Jag har genom hela mitt liv känt en ständigt gnagande längtan efter något, någon som jag trott var denne min andra hälft som ska göra mig hel. Som en liten mygga vid örat har det surrat frustrerande konstant inom mig. Och så har jag haft flera förhållanden där jag trott att jag träffat den rätte, men i stället för att allt skulle bli bra när vi träffades var det i stället just då som problemen började. Då har jag tänkt att det säkert berodde på att han inte var den rätte, och så började jag leta efter ”honom” någon annan stans. Att problemen skulle ha med mig att göra kunde jag inte riktigt förstå. Det var ju HAN som var svartsjuk, inte såg MIG eller delade mina intressen eller vad det nu var för fel som jag hittade.

Först nu, i andra häften av livet, börjar jag på allvar förstå att HAN inte finns. Den jag längtat efter så innerligt har funnits där hela tiden. Jag har bara inte förstått hur jag ska nå fram till den personen, och så fort jag fått chansen har jag distraherat mig själv med något i stället för att våga möta henne. Ja, det är en hon, och hon heter Lou. Min längtan har hela tiden handlat om att möta mig själv – på riktigt. Och samtidigt är det just det jag försökt undvika, av rädsla för vad jag ska möta där. När vi  kan sitta hemma en kväll hon och jag och göra ingenting, eller lägga oss uppe på mitt favoritberg i Nyckelviken och titta på himlen och bara vara där, inte någon annan stans. Då förstår jag vad det är att känna sig hel. Och jag inser att ingen annan på hela jorden kan få mig att känna så. Och först då jag känner mig hel och kan vara med mig själv, kan jag på allvar vara med någon annan. Jag behöver inte vara med någon för att jag inte kan vara med mig själv, utan bara för att det känns så bra.

I helgen pratade jag med en kompis om detta. Hennes 20-åriga kloka dotter var hemma, och jag frågade henne om hon och hennes kompisar trodde på den rätte. 

”Ja, absolut!” sa hon med eftertryck och fortsatte:
”Det har vi gjort sen vi var små”.
Men vad tror du det beror på, frågade jag. Ni läste väl inte Starlet, som vi läste som barn? (Starlet var en serietidning som bara gick ut på att kvinnan skulle träffa sin drömprins. Varje serie avslutades med att de kysstes i ett stort hjärta, och då förstod man att lyckan var fullkomlig).
”Det är ju Disney, såklart” sa hon. 

Det hade jag inte tänkt på. Alla dessa småbarn som går och ser Disneyfilmer. Och vad får vi lära oss i dem? Jo att när man träffar drömprinsen så blir hela livet rosenskimrande och allt blir bra för evigt. Det är ju klart att det sätter sina spår. Rakt in i hjärtat på oskyldiga barn cementerar vi bilden av ens egen maktlöshet. Och så längtar vi och längtar efter något som vi hela tiden har inom oss. 

Och det är så tydligt för mig att mina relationer, med vilka det än är -vänner, män eller arbetskollegor - inte blir en smula bättre än den relation jag har med mig själv. Om jag vill förändra mina relationer så börjar processen där. I mig själv. Om jag inte kan klara av att vara med mig själv, hur ska jag då klara av att vara med någon annan? Jag kommer förr eller senare att möta i den andre just det jag inte klarar att möta i mig själv. Det finns ingen omväg. Och det är så enkelt och samtidigt så svårt. Att bara vara med allt som uppstår inuti. Låta det få finnas där och omfamna alla dammråttor i hörnen. För även de har en historia att berätta.

fredag 13 mars 2015

Tillit - en vandring på tunn is

Nu var det länge sen jag skrev.
Hela det sista året har mest handlat om en sak: Tillit. Jag har kastat mig ut i det okända utan någonting mer att hålla i än min egen övertygelse. Och det märkligaste av allt är att jag känner ett sånt inre lugn.

Jag pratar om Funki models, modellagenturen för människor med funktionsnedsättningar, som jag nu ska driva på helt egen hand. Min första insikt var att jag inte måste klara allting själv och att detta kan bli så mycket större om jag släpper taget. Så nu har jag tillsatt en styrelse och Funki models ska bli Funki models ideella förening. Jag kommer fortsätta att vara verksamhetschef, så länge styrelsen och medlemmarna vill det.

Sen dyker det hela tiden upp människor som änglar till min hjälp. Jag har fått mina drömmars mentor i fantastiska Micael Dahlén, som jag har beundrat länge. Och igår träffade jag en man som jag kommer inleda ett samarbete med, men som jag inte kan berätta så mycket mer om just nu. En av styrelseledamöterna, som jag känner sedan tidigare från ett annat sammanhang, dök upp på en yogastudio i januari och det verkar vara precis så: just när jag behöver hjälpen så uppenbarar sig hjälparen.

När jag och Funki models lämnade Frösunda Omsorg AB i oktober stod jag inför mitt livs val: Ska jag tacka för mig och känna att jag gjort mitt och göra något helt annat, eller ska jag fortsätta? En av mina gurus, Tomas Frankell, sa en gång till mig när jag ställde frågan om hur jag bäst kan bidra till världen: ”Vi hittar alla vår lilla tårtbit som vi kan verka inom. Vi kan inte göra allt, men vi kan göra något”. Det har jag burit med mig, och efter att ha lagat mat till hemlösa, varit samtalsstöd i Svenska Kyrkan, föräldrastödjare i Rädda Barnen och hållit självhjälpsgrupper för människor med Social fobi har jag nu bestämt mig för att bara göra detta, inte splittra min energi på en massa olika saker. Det var skönt att ta det beslutet eftersom jag så lätt blir engagerad och tackar ja med hjärtat innan hjärnan hunnit tänka nej.

Så jag landade i ett beslut: När jag är 70 år vill jag se tillbaka på mitt liv och veta att jag verkligen försökte. Det kanske inte blir som jag tänkt mig och det kanske inte går alls, men jag kan vila i att jag har gjort allt som står i min makt för att förverkliga något som jag innerligt tror på. Det är ju bara livet, hur farligt kan det vara? Jag ser så tydligt nu att det är ändligt, och hur många år jag bara sprungit på fortare och fortare, som om livet var för evigt. Allt det jag själv predikat: ”följ din dröm” och ”de som lyckats, de har lyckats för att de fortsatt även när det går dåligt” och ”misslyckande är en del av processen att lyckas”, fraser som jag har upprepat hundra gånger på mina coachingkurser, blev nu verklighet för mig. Tror jag på dem egentligen? Vågar jag leva dem fult ut?

Efter att ha följt min pappa till den stora vilan och på vägen dit haft många fina samtal om livet, tänker jag det viktigast jag vill förmedla till mina egna barn: Följ ditt hjärta. Vi har bara det här livet (som vi är medvetna om). Och ändå har jag träffat så många som sagt ”när vi går i pension, då ska vi leva” eller något annat hägrande där framme som inte är här och nu. Under mitt tidigare liv levde jag precis så: Satte hela tiden upp mål som jag skulle uppfylla. Men när jag väl kom dit kändes de helt meningslösa och jag var redan på väg mot nästa…och nästa. Tillfredsställelsen över att ha uppnått målet infann sig aldrig – jag blev aldrig nöjd. Och jag hade alltid bråttom någonstans. Och att ursäkta sig med jobbet gick alltid hem. Till slut frågade inte vännerna längre om jag skulle med. Men det var ju så viktigt att jobba. Och framför allt fick jag ett existensberättigande genom det: I jobbet var jag värd något.

När jag var 30 någonting vaknade jag en morgon och var helt yr. Jag lyckades ändå duscha och var fullt inställd på att gå iväg. Men när jag skulle sminka mig kunde jag inte lyfta armen. Där någonstans ringde en klocka och jag fick åka i ilfart till sjukhuset. De misstänkte en stroke. Då hade jag försörjt min familj på mitt lilla företag medan min sambo läste juristlinjen. Samtidigt hade jag fött två barn medan jag nu parallellt läste till marknadsstrateg på IHR, en krävande utbildning på Universitetet. Strax innan detta hände hade jag fått lunginflammation, fast jag aldrig ens brukar vara förkyld. Jag var sjuk i flera veckor, men var tvungen att klara tentorna, så jag bara körde på. Men tanken på att mina små barn skulle hitta mig död i sängen på morgonen var så skrämmande att jag knappt vågade somna på kvällen. Jag förstod att mitt liv måste ta en annan riktning.

Adrenalinpåslagen hade varit min ständiga följeslagare och till slut var jag konstant adrenalinhög: jag hade som livsstil att skynda. Kände mig stolt som kunde göra så många saker samtidigt. Men det krockade med barnens medfödda närvaro i nuet: De ville gå hem långsamt från dagis och titta på en liten snigel. Kanske sparka lite på en sten några gånger, trampa runt med gummistövlarna i en vattenpöl... medan jag i tanken redan var hemma och planerade middagen, funderade på ett jobbuppdrag och dikterade några mejl i huvudet. Kunde de inte skynda på lite? I stället för att låta dem lära mig, anlitade jag en fantastisk barnflicka som hade precis det tålamodet som de behövde. Så kunde jag jobba lite till…och lite till.  Och när jag var hemma kunde jag inte riktigt vara närvarande med barnen. Det var som jag hela tiden hamnade framför datorn. Mitt jobb var ju så viktigt och jag försörjde faktiskt familjen. Och jag jobbade ju hemma med barnen. Fast jag var inte på något sätt var närvarande. Men efter strokevarningen bestämde mig för att sluta stressa. Och så fort jag kände minsta stress så blev jag yr, vilket hjälpte mig att följa min inre barometer.

Och något hände där: Jag översköljdes av en sån kärlek – hela tiden! Ett möte med en främling på gatan, en vacker morgon, att bara sitta i soffan med barnen. Känslan rörde mig till tårar. Jag som knappt gråtit under hela mitt liv grät nu för allt: En gasell som blev dödat av ett lejon i ett naturprogram på TV, dokumentärer på svt, Top Model… Alla som på något sätt for illa öppnade mitt hjärta och jag förstod att det var dags att börja arbeta med detta.
Och det är ju förstås en pågående process så länge jag lever här som människa. Så detta och hur det kommer att gå med Funki models, kommer jag dela med mig av här!

fredag 6 januari 2012

Att jag inget säger betyder inte att jag inget har att säga

Idag hörde jag något på radio: Forskningen förser idag möss, och även andra djur som getter och grisar, med mänskliga gener för att försöka hitta botemedel mot sjukdomar som drabbar människor. De berättade att de mänskliga arvsanlag som djuren fått, ärvs av nästa generation djur.

Det fick mig att börja fundera: Tänk om det plötsligt föds en get med mänskliga egenskaper, Tänk om geten plötsligt skulle börja prata! Då ställs vi inför många etiska dilemman: Vad är det t ex som definierar en människa? Man brukar säga att vi människor kan relatera till tiden; vi kan tänka framtid och dåtid och reflektera. Men vi vet ju egentligen inte något om huruvida djuren reflekterar eller ej. Och vad beror det på? Jo, att djuren inte kan uttrycka sig i ord. Så om de kunde prata, vad skulle det innebära? Skulle vi fortfarande döda dem och äta upp dem? Hur kommer det sig att vi tycker oss kunna förstå vissa djur och sätta mänskliga egenskaper på dem, men inte andra? Ingen i Sverige skulle t ex äta en hund eller en katt.

Och om den talande geten nu skulle betraktas som mänsklig, skulle den då få samma rättigheter som andra i samhället: Sjukvård, pension och bostadsbidrag?

Om vi värderar djuren så lågt därför att de inte kan prata, hur värderar vi då människor som inte kan prata? När någon berövas sin röst av någon anledning, berövar vi den ofta sin vilja och självbestämmande.

I höstas var jag utan röst under flera veckor. Det blev chockerande tydligt hur omvärldens bemötande förändrades: ingen lyssnade när jag försökte göra säga något och jag kände mig helt överkörd. Jag tror nu inte att någon gjorde detta avsiktligt. De trodde helt enkelt inte att jag hade något viktigt att säga, eftersom jag bara kunde viska. Jag upplevde en stor maktlöshet och total oförmåga att hävda mina åsikter. Då fick jag verkligen en inblick i hur livet kan vara för dem som inte kan göra sina röster hörda.

Och jag känner med alla dem som lever sina liv utan att någonsin kunna uttrycka sig med ord. Vad händer med barnet som ingen lyssnar på? Vi blir alla formade utifrån det bemötande vi får ifrån vår omgivning. Vilket barn som helst - med eller utan röst - som blir ignorerat, kommer till slut att tystna och sluta sig.

Idag utgår jag ifrån att alla människor jag möter har något att säga. Jag försöker ta mig tid att lyssna, även om det inte finns några ord. Bara att någon VILL lyssna, att någon bryr sig om vad man tycker, gör skillnad. Det betyder att man finns. Det betyder att man är värd något.

torsdag 1 juli 2010

Paradiset finns här hela tiden. Vi ser det bara inte.

Veckans ledord för mig är acceptans. Jag har hela livet jobbat med att släppa taget. Släppa taget om frustration, rädsla, irritation och allt annat som jag inte vill hysa i kroppen. Det har funkat rätt bra, utom på rädsla. Rädslan lever liksom sitt eget liv i kroppen, styrd av reptila funktioner som min 2000-talshjärna inte förstår sig på. Eftersom jag vägrar att låta mig styras av rädslan har jag medvetet utsatt mig för situationer där jag får möta den. Jag menar, hur farligt kan det vara? Det är ju bara en känsla! Men likväl blir jag livrädd när jag väl står inför den inbillade faran. Så jag har försökt att släppa taget och har använt mig av varenda meditationsteknik, andningsteknik och mental träningsteknik jag någonsin läst om (och det är väldigt många). Men inget har hjälpt nämnvärt.

Så plötsligt hittade jag koden: Tänk om jag bara accepterade situationen precis som den är? Bara omfamnar allt som är just nu, utan att döma eller vilja förändra. För vad är egentligen alternativet? Att vägra acceptera det som är, är detsamma som att inte existera alls. Känslorna vill ha vår uppmärksamhet. De finns där för att tala om något för oss om vårt tillstånd. Och de ger sig inte förrän vi sett dem och bekräftat dem. Försöker vi att inte låtsas om dem skriker de högre och högre tills vi lyssnar. Det är som att lägga handen på den heta spisplattan: Tar vi inte bort handen gör det ondare och ondare tills vi inte kan hålla den kvar längre. Samma funktion har våra andra obehagliga känslor. Framför allt ångest tror jag bara är psykets sätt att säga att något är i obalans. "Hallå! Det är något som du behöver känna just nu". Jag tor ångesten är en dörrknackare för ilska eller sorg som vi inte orkat känna. (Och ilska är väl ofta ett försvar för sorgen, för att slippa känna sig sårbar?)

Så jag bestämde mig för att lyssna, och ganska snart infann sig rastlösheten (nu orkar jag inte hålla på med detta längre). Men jag bestämde mig att acceptera den. Sen kom tveksamheten (kommer det här egentligen att funka?). Jag accepterade den också. När jag suttit där en stund och bara accepterat alla känslor och tankar som dök upp så infann sig plötsligt ett tydligt skifte. Det var som om hela världen tystnade. Jag kände mig helt lugn. Som om jag upplevde den sanna innebörden i ordet frid. Tänk att det var så enkelt!!! Och att lösningen fanns där hela tiden. Helt okomplicerat och fullkomligt ofarligt. Bara acceptans.

Så nu har jag ett superverktyg som jag alltid kan använda när det behövs: Missade tåget i morse och fick vänta 20 minuter tills nästa. Jag accepterade min frustration. Jag accepterade min stress över allt jag måste göra på jobbet när jag kom dit. Jag accepterade min ovilja att vilja acceptera just då. Och när jag stått där och accepterat ett tag kunde jag plötsligt ta in att det var en fantastisk morgon. Fåglarna sjöng för fullt och träden var liksom lite extra gröna.
Paradiset finns här hela tiden. Vi ser det inte bara.