Yeehaa, learning time!

Den senaste tiden har jag refekterat mycket över min offerroll. Jag frågade mig själv: Vad stör jag mig på mest hos andra? Och svaret blev: När människor bara gnäller och inte gör något åt sin situation. Eftersom jag tror att det jag retar oss mest på hos andra är de egenskaperna jag inte vill se hos oss mig själv, blev jag tvungen att fråga mig hur gnällig jag själv är. Och då insåg jag att jag faktiskt gnäller en del. Jag är missnöjd med vissa saker i mitt liv och oftast är det någon särskild person som jag är maktlös inför.

Så jag bestämde mig för att vara vaksam på alla offertendenser i mitt liv och reflektera över dem. Ta t ex bara uttrycket "jag måste". Egentligen måste jag ingenting, utan det handlar om hur jag prioriterar i mitt liv. Eller uttrycket "jag hinner inte" som skulle kunna omskrivas som: "Jag väljer att göra detta i stället". Då är det jag som har makten över livet och inte tvärtom. Jag vill verkligen inte ha en offerroll, men någonstans hittar jag en tillfredsställelse i den, annars skulle jag inte axla den i mitt liv. Kanske är det också bekvämt ibland att inte behöva ta ansvaret för allt. Det är mycket enklare om det är någon annans fel; pojkvännens, grannens, chefens, regeringens, samhällets, eller varför inte Guds?

Ibland sätter andra människor stopp för min framfart, vilket gör mig ytterst frustrerad. Men jag har bestämt mig för att se allt motstånd i livet som en möjlighet till lärande och utveckling. Jag kanske till och med har valt att skapa denna situation för att få en möjlighet att utvecklas på det området där jag är svagast (som tålamod t ex). Då blir det till och med riktigt spännande med motgångar och konflikter. Yeehaa, learning time! Eller som mannen som spelade Gud sa i den mediokra amerikanska filmen jag såg en scen av häromdagen (antagligen för att det var just precis det jag behövde se): "Om du ber om styrka gör jag dig inte stark. Jag ger jag dig i stället möjligheterna att bli stark och visa din styrka." Lite som montessoripedagogiken för barn: "All onödig hjälp är ett hinder i barnets utveckling".

Hoppsan, jag är ju tillfredsställd!

Under en tid har jag varit frustrerad över att hur jag ska uppnå det jag vill. Med blicken riktad på målet där framme har jag gnisslat tänderna över att det inte går fort nog, och de senaste dagarna har jag tänkt mycket på detta. Men idag hände något. En känsla av tillfredsställelse spred sig så stark inom mig att frustrationen tog sig mikroskopiska proportioner i jämförelse: Här står jag i min egen fina lägenhet, i mitt nystädade kök, och hör hur barnen för omväxlings skull är sams. Vi har just stekt pannkanor tillsammans medan vi sjöng med till Bohemian Rapsody på radion, med stekspaden som mikrofon. Det är så stort i det lilla. Och så mycket jag missar när jag fixerar mig så vid regnbågens slut. Jag kommer aldrig dit. Och det finns ingen skatt där. Skatten är här och nu. Den egentliga skatten är att få njuta av den vackra regnbågen.

Att sitta med sonen och skapa en SIMS-gubbe på datorn, och verkligen vara där, inte planera något i huvudet samtidigt. Det är stort. Och jag ser hur jag varit frustrerad hela livet, över att inte vara någon annanstans. Det kommer alltid att finnas en längtan till något annat, och alltid finnas en frustration över att inte vara där. Ska jag hålla på så här hela livet? Ska jag se tillbaks på ett liv av frustration när jag är 80? Alternativet är att vara mer här och nu. För först då kan jag uppskatta allt det fantastiska jag har, som bara händer nu. När barnen var små tänkte jag ofta att jag ska göra en massa saker med dem sen. Men detta sen kom aldrig, för det kom alltid något annat i vägen. Och jag kan se att det var samma frustration då, som nu hindrar mig från att vara närvarande.

Livet är inte i morgon, inte sen. Det är bara just nu jag kan uppleva livet. Jag vet ju allt detta, men jag glömmer det ständigt. Nu börjar jag förstå varför djupt religiösa människor studerar sina skrifter om och om igen. Jag skulle också behöva göra det, om jag bara visste vilken skrift som innehåller alla de sanningar vi har inom oss, men väljer att blunda för. Det är som att livet går i cirklar. Och då kom jag att tänka på en text jag läste för många år sen: "Målet för vårt sökande blir att vi når vår startpunkt, och känner platsen för första gången." Kanske händer något med oss varje gång vi kommer tillbaks. Vi får en ny chans.

Vad hette egentligen Renata Chlumskas kille?

Häromdagen när jag kom hem så luktade det konstigt i trappen. Inte bara gamla sopor eller grannens misslyckade försök att följa Tinas cookalong, utan verkligt mysko. Tanken slog mig att det kunde vara någon som dött, för det var en lukt jag aldrig tidigare känt. Lukten, som nu kvalificerats till stank, tilltog och jag funderade på om jag skulle ringa någon. Men vem? Polisen? "Hej är det 112? Det luktar konstigt i min trapp, kan ni komma och lukta om det luktar lik?" Nej. Jag gjorde som en god svensk gör: Ingenting.

En vecka senare var stanken outhärdlig och någon hade ställt upp dörrarna till vindsförråden för att vädra. Inte kan väl en råtta på vinden lukta så illa? Kanske var det en hel råttkoloni som avlidit. En ny råttinfluensa kanske var i antågande. Men när jag kom hem en dag var grannens dörr under mig igentejpad runtom. Även brevinkastet var tejpat. Då började jag förstå varifrån stanken kom. Och sen upplyste grannen bredvid den igentejpade lägenheten mig om vad som hänt: Kvinnan som bodde där hade legat död i två månader innan hon upptäcktes. På grund av stanken. Hon var en tystlåten kvinna från Polen och knappt 60. Och det är detta som jag har svårt att släppa: att en människa legat död under mig i två månader utan att jag anat någonting. Hur kan någon vara så ensam i denna världen, trots att hon haft människor ovanför, under och på sidorna om sin lägenhet. Vi har suttit där och tittat på TV, haft våra fredagsmys och levt våra vanliga liv medan hon legat och dött i sin lägenhet. Och det värsta av allt är att jag har ingen aning om vem hon var. Jag har bott i huset i nästan ett år, och kan inte för mitt liv komma på vem det kan ha varit av dem jag brukar ha sällskap med i hissen. Ett helt liv. Och ingen bryr sig.

Igår såg jag Renata Chlumska i en reklamfilm på TV. Hon var flickvän till en känd äventyrare som dog på något dramatiskt sätt, tror det var på Mount Everest. Och då slog det mig att jag inte för mitt liv kunde minnas vad han hette! Innan han dog var det honom man pratade om. Äventyraren som bestigit Mount Everest och utsatt sig för idel faror som han föreläste om. Nu kommer jag inte ens ihåg vad han hette. Så mycket för det livet.

Och det här får mig att fundera över mitt eget liv och hur lätt det kan ta slut. Vad gör jag med mitt liv? Spenderar jag det på bästa sätt eller låter jag bara dagarna passera? Går jag och väntar på att något ska hända? Något annat? Det som känns mest värdefullt är barnen. Jag ser så tydligt hur kort deras barndom är och hur de snart kommer leva sina egna självständiga liv. Särskilt tydligt blev det efter att jag skilt mig och bara har dem deltid. Och jag tror det är bra att påminna sig om att vi står med ena foten fast förankrad i döden. Det oundvikliga. Och påminna sig om att detta bara är en kort stund vi har till förfogande. På något sätt gör den medvetenheten det så mycket lättare att göra de där förändringarna jag vill göra. Herregud, jag ska ju ändå dö, så vad gör det om jag misslyckas? Jag mindes ju ändå inte vad Renata Chlumskas kille hette, så vem skulle minnas mina misstag?

Idag såg jag solen bakom molnen

Jag stod vid busshållplatsen i morse och blev påtagligt medveten om hur mitt sinne vandrade från Neanderthal till Nirvana: Först flämtandes efter luft efter en stapplande färd nedför den långa backen på skrangliga klackar. Slutet av min rygg, just där man har flest lager av kläder på varandra, liknande min badrumsvägg efter en av mina marathonduschar. Väskan på armen, tidningen i handen, rotar efter busskortet, telefonen någonstans, headsetet någon annan stans...undrar var? Så blir jag påtagligt medveten om alla andra människor i kön: Beter jag mig kanske konstigt? Ser jag neurotisk ut där jag står och vispar runt i väskan, balanserandes på klackarna med håret rufsigt efer språngmarschen. Långsamt förflyttas medvetenheten in igen: Hur känns det egentligen inuti? Och då kände jag mig lite ledsen. För att jag inte ställt mig den frågan på alldeles för lång tid. För ett ögonblick kunde jag släppa vispet i väskan och känna närvaron av mig själv. Hej på dig, hur har du det därinne? Övergiven?
Och i detta tillstånd av närvaro hamnade min blick plötsligt över 45 graders vinkel ifrån marken. Men oj! Är det solsken ute?! Genom molnen trängde en liten solstråle fram och kraschlandade i mitt ansikte. Det måste vara så det känns att bli frälst: När hjärtat slår en kullerbytta och mitt headset bleknar bort i andra änden av en lång tunnel. Det är det här som är livet. Hur ska jag komma ihåg att påminna mig själv om det?

Vad fin du är L

Träffade just min kära vän L på stan. Vi pratade om livet och det som berör oss mest. Det är så skönt när man skalar bort alla detaljer (Typ: "och då sa han så, och då sa jag så") och direkt kommer ner till sakens kärna. Där det berör. Oftast handlar relationsproblemen mer om oss själva än om den andre inblandade. Hur jag väljer att förhålla mig till problemet och vilka lärdomar jag kan göra av det.

Jag är nämligen övertygad om saker inte bara händer. De händer av en anledning. Och att jag skapat situationen själv, i alla fall varit medskapare av den. När jag lyfter blicken och försöker se allt från det perspektivet känns det så mycket enklare. Oftast fastnar man i den praktiska verkligheten; i det som händer rent fysiskt (det där "han sa" och "jag sa" som jag berörde ovan). Sen finns den känslomässiga verkligheten; varför jag reagerar som jag gör beroende på den uppväxt och de erfarenheter jag haft och den inverkan de haft på mig, och samma sak för den andre personen. Där kan man ju vältra runt ett tag och vara förstående eller inte. Men ofta glömmer man att det finns ytterligare en dimension av verkligheten: Den andliga, eller vad man nu ska kalla den. Om jag kunde se allt ovanifrån skulle jag nog se att allt sker precis på det sätt som det ska. Det är bara jag som inte har förmågan att se det när jag går och rotar bland skalbaggarna på marken. En typisk metafor för detta är när man går omkring helt uppslukad av ett problem och plötsligt blir uppmärksam på något man inte sett förut: Igår stod jag på T-centralen och väntade på tåget. Jag står där varje dag sen flera år tillbaks. Igår var jag helt inne i mina tankar då jag plötsligt blir uppmärksam på att det finns en dörr i kakelväggen. Där har jag stått varje dag och stirrat utan att upptäcka den, men den har funnits där hela tiden. En dörr är ju ytterst symbolisk för lösningar och öppningar i livet. Och så är ofta livet, tycker jag: lösningen finns där hela tiden, vi ser den bara inte.