Veckans ledord för mig är acceptans. Jag har hela livet jobbat med att släppa taget. Släppa taget om frustration, rädsla, irritation och allt annat som jag inte vill hysa i kroppen. Det har funkat rätt bra, utom på rädsla. Rädslan lever liksom sitt eget liv i kroppen, styrd av reptila funktioner som min 2000-talshjärna inte förstår sig på. Eftersom jag vägrar att låta mig styras av rädslan har jag medvetet utsatt mig för situationer där jag får möta den. Jag menar, hur farligt kan det vara? Det är ju bara en känsla! Men likväl blir jag livrädd när jag väl står inför den inbillade faran. Så jag har försökt att släppa taget och har använt mig av varenda meditationsteknik, andningsteknik och mental träningsteknik jag någonsin läst om (och det är väldigt många). Men inget har hjälpt nämnvärt.
Så plötsligt hittade jag koden: Tänk om jag bara accepterade situationen precis som den är? Bara omfamnar allt som är just nu, utan att döma eller vilja förändra. För vad är egentligen alternativet? Att vägra acceptera det som är, är detsamma som att inte existera alls. Känslorna vill ha vår uppmärksamhet. De finns där för att tala om något för oss om vårt tillstånd. Och de ger sig inte förrän vi sett dem och bekräftat dem. Försöker vi att inte låtsas om dem skriker de högre och högre tills vi lyssnar. Det är som att lägga handen på den heta spisplattan: Tar vi inte bort handen gör det ondare och ondare tills vi inte kan hålla den kvar längre. Samma funktion har våra andra obehagliga känslor. Framför allt ångest tror jag bara är psykets sätt att säga att något är i obalans. "Hallå! Det är något som du behöver känna just nu". Jag tor ångesten är en dörrknackare för ilska eller sorg som vi inte orkat känna. (Och ilska är väl ofta ett försvar för sorgen, för att slippa känna sig sårbar?)
Så jag bestämde mig för att lyssna, och ganska snart infann sig rastlösheten (nu orkar jag inte hålla på med detta längre). Men jag bestämde mig att acceptera den. Sen kom tveksamheten (kommer det här egentligen att funka?). Jag accepterade den också. När jag suttit där en stund och bara accepterat alla känslor och tankar som dök upp så infann sig plötsligt ett tydligt skifte. Det var som om hela världen tystnade. Jag kände mig helt lugn. Som om jag upplevde den sanna innebörden i ordet frid. Tänk att det var så enkelt!!! Och att lösningen fanns där hela tiden. Helt okomplicerat och fullkomligt ofarligt. Bara acceptans.
Så nu har jag ett superverktyg som jag alltid kan använda när det behövs: Missade tåget i morse och fick vänta 20 minuter tills nästa. Jag accepterade min frustration. Jag accepterade min stress över allt jag måste göra på jobbet när jag kom dit. Jag accepterade min ovilja att vilja acceptera just då. Och när jag stått där och accepterat ett tag kunde jag plötsligt ta in att det var en fantastisk morgon. Fåglarna sjöng för fullt och träden var liksom lite extra gröna.
Paradiset finns här hela tiden. Vi ser det inte bara.
Just!!!
SvaraRadera