Så fel jag hade!

Ja, det blir ungefär ett inlägg per år, så någon flitig bloggare är jag inte. Men idag upplevde jag en sak som jag bara måste dela med mig av:

Min gymnasietid var en stökig period i mitt liv: Jag var punkare och hade flyttat hemifrån till en några år äldre pojkvän som inte hade någon fast bostad. Vi flyttade runt med våra tillhörigheter i varsin sportbag och hade knappt pengar att köpa mat för. Jag kunde inte nog snabbt komma bort ifrån min barndomshem, men det gjorde också att skolan blev lidande och frånvaron började snabbt överstiga närvaron.

Gymnasiet jag gick i hade en gång varit en privatskola, vilket fortfarande satt kvar i väggarna och lärarnas gammaldags metoder. Jag kände mig som en katt i hundgården. I min klass gick det en tjej, vi kan kalla henne Camilla. Camilla personifierade allt det jag inte var: fina, normala flickkläder (inte bara svart, som jag hade) ljust välfriserat hår (jag hade kort, spretigt blonderat hår som jag klippte själv i badrummet) och hon kunde alltid svara på frökens frågor med ett leende på läpparna. Camilla väckte ju förstås känslor hos mig: särskilt känslor av mindervärde. Men jag vände det till att jag aldrig skulle vilja bli som hon; så präktig och duktig. Då var jag hellre en misslyckad rebell.

Så gick åren, men Camilla har kommit upp i mina tankar då och då. Och idag hände det:
Jag träffade Camilla på stan! Jag kände inte alls igen henne först och dessutom hade hon bytt namn, men vi gick och fikade och pratade om hur vi egentligen hade haft det på gymnasiet. Då berättar Camilla hur hemskt denna tid varit i hennes liv: Hon hade haft enorma svårigheter att klara av lektionerna och fick ofta springa ut på toa för att ens klara av att stanna kvar i skolan. Väl på toa ville hon bara skrika rätt ut för att få utlopp för all den energi som hotade att kväva henne. Först som vuxen fick hon veta att hon har svår ADHD.

Jag blev helt förstummad: Här satt min sinnebild av Den Perfekta Eleven framför mig och berättade att hon knappt överlevt skolan och att det inom henne rått totalt kaos från morgon till kväll. Så lite man vet om andra människor och vilka svårigheter de tampas med.

På gymnasiet var jag övertygad om att alla på skolan såg mig som en looser. Camilla berättade då att hennes föräldrar kommit hem efter ett föräldramöte och sagt att de sett målningar som en Lou hade gjort, och uttryckt hur kreativ de tyckte att hon var. Hennes berättelse gjorde mig tårögd. Jag kände att det enda jag var bra på i skolan var att rita, men att det inte var värt något. Men så kanske även mattegeniet och basketbegåvningen kände det. Man sneglar på de andra och fokuserar bara på det man själv inte kan. Det kommer alltid finnas saker jag inte kan och som andra kan så mycket bättre, och vice versa. Och så fint att vi kan komplettera varandra, vi människor.

Efter denna upplevelse börjar jag fundera på vilka andra människor i mitt liv jag dömt, och som jag tror har dömt mig. Och jag inser att en del av det fundament som jag kallar mitt förflutna kan vara byggt av missförstånd och feltolkningar. Och att den jag dömt allra hårdast är mig själv. Hur skulle det vara om jag haft fel i mina slutsatser av människors tankar om mig? Hur påverkar det mina tankar om mig själv och andra idag?

En sak har jag i alla fall med mig efter dagens möte; jag kommer att tänka en gång till innan jag dömer någon igen. Så tack livet för att du gav mig denna möjlighet att möta mitt förflutna och lära mig något. Jag tänker på ett av mina favoritcitat (med okänd författare):
"Målet för vårt sökande blir att vi når vår startpunkt och känner platsen för första gången".