Tror du på ”Den Rätte”?

Det slog mig för inte alls länge sen att jag hela mitt liv levt med myten om ”Den Rätte”. Den Rätte är en man som jag tänker att jag ska bli kär i och som ska bli kär i mig, och sen blir ALLT bra. Precis som i filmerna. Jag har genom hela mitt liv känt en ständigt gnagande längtan efter något, någon som jag trott var denne min andra hälft som ska göra mig hel. Som en liten mygga vid örat har det surrat frustrerande konstant inom mig. Och så har jag haft flera förhållanden där jag trott att jag träffat den rätte, men i stället för att allt skulle bli bra när vi träffades var det i stället just då som problemen började. Då har jag tänkt att det säkert berodde på att han inte var den rätte, och så började jag leta efter ”honom” någon annan stans. Att problemen skulle ha med mig att göra kunde jag inte riktigt förstå. Det var ju HAN som var svartsjuk, inte såg MIG eller delade mina intressen eller vad det nu var för fel som jag hittade.

Först nu, i andra häften av livet, börjar jag på allvar förstå att HAN inte finns. Den jag längtat efter så innerligt har funnits där hela tiden. Jag har bara inte förstått hur jag ska nå fram till den personen, och så fort jag fått chansen har jag distraherat mig själv med något i stället för att våga möta henne. Ja, det är en hon, och hon heter Lou. Min längtan har hela tiden handlat om att möta mig själv – på riktigt. Och samtidigt är det just det jag försökt undvika, av rädsla för vad jag ska möta där. När vi  kan sitta hemma en kväll hon och jag och göra ingenting, eller lägga oss uppe på mitt favoritberg i Nyckelviken och titta på himlen och bara vara där, inte någon annan stans. Då förstår jag vad det är att känna sig hel. Och jag inser att ingen annan på hela jorden kan få mig att känna så. Och först då jag känner mig hel och kan vara med mig själv, kan jag på allvar vara med någon annan. Jag behöver inte vara med någon för att jag inte kan vara med mig själv, utan bara för att det känns så bra.

I helgen pratade jag med en kompis om detta. Hennes 20-åriga kloka dotter var hemma, och jag frågade henne om hon och hennes kompisar trodde på den rätte. 

”Ja, absolut!” sa hon med eftertryck och fortsatte:

”Det har vi gjort sen vi var små”.

Men vad tror du det beror på, frågade jag. Ni läste väl inte Starlet, som vi läste som barn? (Starlet var en serietidning som bara gick ut på att kvinnan skulle träffa sin drömprins. Varje serie avslutades med att de kysstes i ett stort hjärta, och då förstod man att lyckan var fullkomlig).

”Det är ju Disney, såklart” sa hon. 

Det hade jag inte tänkt på. Alla dessa småbarn som går och ser Disneyfilmer. Och vad får vi lära oss i dem? Jo att när man träffar drömprinsen så blir hela livet rosenskimrande och allt blir bra för evigt. Det är ju klart att det sätter sina spår. Rakt in i hjärtat på oskyldiga barn cementerar vi bilden av ens egen maktlöshet. Och så längtar vi och längtar efter något som vi hela tiden har inom oss. 

Och det är så tydligt för mig att mina relationer, med vilka det än är -vänner, män eller arbetskollegor - inte blir en smula bättre än den relation jag har med mig själv. Om jag vill förändra mina relationer så börjar processen där. I mig själv. Om jag inte kan klara av att vara med mig själv, hur ska jag då klara av att vara med någon annan? Jag kommer förr eller senare att möta i den andre just det jag inte klarar att möta i mig själv. Det finns ingen omväg. Och det är så enkelt och samtidigt så svårt. Att bara vara med allt som uppstår inuti. Låta det få finnas där och omfamna alla dammråttor i hörnen. För även de har en historia att berätta.