Nu var det länge sen jag skrev.
Hela det sista året har mest handlat om en sak:
Tillit. Jag har kastat mig ut i det okända utan någonting mer att hålla i än
min egen övertygelse. Och det märkligaste av allt är att jag känner ett sånt inre
lugn.
Jag pratar om Funki models, modellagenturen för
människor med funktionsnedsättningar, som jag nu ska driva på helt egen hand.
Min första insikt var att jag inte måste klara allting själv och att detta kan
bli så mycket större om jag släpper taget. Så nu har jag tillsatt en styrelse
och Funki models ska bli Funki models ideella förening. Jag kommer fortsätta
att vara verksamhetschef, så länge styrelsen och medlemmarna vill det.
Sen dyker det hela tiden upp människor som
änglar till min hjälp. Jag har fått mina drömmars mentor i fantastiska Micael
Dahlén, som jag har beundrat länge. Och igår träffade jag en man som jag kommer
inleda ett samarbete med, men som jag inte kan berätta så mycket mer om just
nu. En av styrelseledamöterna, som jag känner sedan tidigare från ett annat
sammanhang, dök upp på en yogastudio i januari och det verkar vara precis så:
just när jag behöver hjälpen så uppenbarar sig hjälparen.
När jag och Funki models lämnade Frösunda
Omsorg AB i oktober stod jag inför mitt livs val: Ska jag tacka för mig och
känna att jag gjort mitt och göra något helt annat, eller ska jag fortsätta? En
av mina gurus, Tomas Frankell, sa en gång till mig när jag ställde frågan om
hur jag bäst kan bidra till världen: ”Vi hittar alla vår lilla tårtbit som vi
kan verka inom. Vi kan inte göra allt, men vi kan göra något”. Det har jag
burit med mig, och efter att ha lagat mat till hemlösa, varit samtalsstöd i
Svenska Kyrkan, föräldrastödjare i Rädda Barnen och hållit självhjälpsgrupper
för människor med Social fobi har jag nu bestämt mig för att bara göra detta,
inte splittra min energi på en massa olika saker. Det var skönt att ta det
beslutet eftersom jag så lätt blir engagerad och tackar ja med hjärtat innan
hjärnan hunnit tänka nej.
Så jag landade i ett beslut: När jag är 70 år
vill jag se tillbaka på mitt liv och veta att jag verkligen försökte. Det
kanske inte blir som jag tänkt mig och det kanske inte går alls, men jag kan
vila i att jag har gjort allt som står i min makt för att förverkliga något som
jag innerligt tror på. Det är ju bara livet, hur farligt kan det vara? Jag ser
så tydligt nu att det är ändligt, och hur många år jag bara sprungit på fortare
och fortare, som om livet var för evigt. Allt det jag själv predikat: ”följ din
dröm” och ”de som lyckats, de har lyckats för att de fortsatt även när det går
dåligt” och ”misslyckande är en del av processen att lyckas”, fraser som jag har
upprepat hundra gånger på mina coachingkurser, blev nu verklighet för mig. Tror jag på dem egentligen? Vågar jag leva dem fult ut?
Efter att ha följt min pappa till den stora
vilan och på vägen dit haft många fina samtal om livet, tänker jag det viktigast jag vill förmedla till mina egna barn: Följ ditt hjärta. Vi
har bara det här livet (som vi är medvetna om). Och ändå har jag träffat så
många som sagt ”när vi går i pension, då ska vi leva” eller något annat
hägrande där framme som inte är här och nu. Under mitt tidigare liv levde jag
precis så: Satte hela tiden upp mål som jag skulle uppfylla. Men när jag väl
kom dit kändes de helt meningslösa och jag var redan på väg mot nästa…och
nästa. Tillfredsställelsen över att ha uppnått målet infann sig aldrig – jag
blev aldrig nöjd. Och jag hade alltid bråttom någonstans. Och att ursäkta sig
med jobbet gick alltid hem. Till slut frågade inte vännerna längre om jag
skulle med. Men det var ju så viktigt att jobba. Och framför allt fick jag ett
existensberättigande genom det: I jobbet var jag värd något.
När jag var 30 någonting vaknade jag en morgon
och var helt yr. Jag lyckades ändå duscha och var fullt inställd på att gå
iväg. Men när jag skulle sminka mig kunde jag inte lyfta armen. Där någonstans
ringde en klocka och jag fick åka i ilfart till sjukhuset. De misstänkte en
stroke. Då hade jag försörjt min familj på mitt lilla företag medan min sambo
läste juristlinjen. Samtidigt hade jag fött två barn medan jag nu parallellt
läste till marknadsstrateg på IHR, en krävande utbildning på
Universitetet. Strax innan detta hände hade jag fått lunginflammation, fast jag
aldrig ens brukar vara förkyld. Jag var sjuk i flera veckor, men var tvungen
att klara tentorna, så jag bara körde på. Men tanken på att mina små barn
skulle hitta mig död i sängen på morgonen var så skrämmande att jag knappt
vågade somna på kvällen. Jag förstod att mitt liv måste ta en annan riktning.
Adrenalinpåslagen hade varit min ständiga
följeslagare och till slut var jag konstant adrenalinhög: jag hade som livsstil
att skynda. Kände mig stolt som kunde göra så många saker samtidigt. Men det
krockade med barnens medfödda närvaro i nuet: De ville gå hem långsamt från
dagis och titta på en liten snigel. Kanske sparka lite på en sten några gånger,
trampa runt med gummistövlarna i en vattenpöl... medan jag i tanken redan var
hemma och planerade middagen, funderade på ett jobbuppdrag och dikterade några
mejl i huvudet. Kunde de inte skynda på lite? I stället för att låta dem lära
mig, anlitade jag en fantastisk barnflicka som hade precis det tålamodet som de
behövde. Så kunde jag jobba lite till…och lite till. Och när jag var hemma kunde jag inte riktigt
vara närvarande med barnen. Det var som jag hela tiden hamnade framför datorn.
Mitt jobb var ju så viktigt och jag försörjde faktiskt familjen. Och jag
jobbade ju hemma med barnen. Fast jag var inte på något sätt var närvarande.
Men efter strokevarningen bestämde mig för att sluta stressa. Och så fort jag kände
minsta stress så blev jag yr, vilket hjälpte mig att följa min inre barometer.
Och något hände där: Jag översköljdes av en sån
kärlek – hela tiden! Ett möte med en främling på gatan, en vacker morgon, att
bara sitta i soffan med barnen. Känslan rörde mig till tårar. Jag som knappt
gråtit under hela mitt liv grät nu för allt: En gasell som blev dödat av ett
lejon i ett naturprogram på TV, dokumentärer på svt, Top Model… Alla som på
något sätt for illa öppnade mitt hjärta och jag förstod att det var dags att
börja arbeta med detta.
Och det är ju förstås en pågående process så
länge jag lever här som människa. Så detta och hur det kommer att gå med Funki
models, kommer jag dela med mig av här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar