Jag stod vid busshållplatsen i morse och blev påtagligt medveten om hur mitt sinne vandrade från Neanderthal till Nirvana: Först flämtandes efter luft efter en stapplande färd nedför den långa backen på skrangliga klackar. Slutet av min rygg, just där man har flest lager av kläder på varandra, liknande min badrumsvägg efter en av mina marathonduschar. Väskan på armen, tidningen i handen, rotar efter busskortet, telefonen någonstans, headsetet någon annan stans...undrar var? Så blir jag påtagligt medveten om alla andra människor i kön: Beter jag mig kanske konstigt? Ser jag neurotisk ut där jag står och vispar runt i väskan, balanserandes på klackarna med håret rufsigt efer språngmarschen. Långsamt förflyttas medvetenheten in igen: Hur känns det egentligen inuti? Och då kände jag mig lite ledsen. För att jag inte ställt mig den frågan på alldeles för lång tid. För ett ögonblick kunde jag släppa vispet i väskan och känna närvaron av mig själv. Hej på dig, hur har du det därinne? Övergiven?
Och i detta tillstånd av närvaro hamnade min blick plötsligt över 45 graders vinkel ifrån marken. Men oj! Är det solsken ute?! Genom molnen trängde en liten solstråle fram och kraschlandade i mitt ansikte. Det måste vara så det känns att bli frälst: När hjärtat slår en kullerbytta och mitt headset bleknar bort i andra änden av en lång tunnel. Det är det här som är livet. Hur ska jag komma ihåg att påminna mig själv om det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar