Hoppsan, jag är ju tillfredsställd!

Under en tid har jag varit frustrerad över att hur jag ska uppnå det jag vill. Med blicken riktad på målet där framme har jag gnisslat tänderna över att det inte går fort nog, och de senaste dagarna har jag tänkt mycket på detta. Men idag hände något. En känsla av tillfredsställelse spred sig så stark inom mig att frustrationen tog sig mikroskopiska proportioner i jämförelse: Här står jag i min egen fina lägenhet, i mitt nystädade kök, och hör hur barnen för omväxlings skull är sams. Vi har just stekt pannkanor tillsammans medan vi sjöng med till Bohemian Rapsody på radion, med stekspaden som mikrofon. Det är så stort i det lilla. Och så mycket jag missar när jag fixerar mig så vid regnbågens slut. Jag kommer aldrig dit. Och det finns ingen skatt där. Skatten är här och nu. Den egentliga skatten är att få njuta av den vackra regnbågen.

Att sitta med sonen och skapa en SIMS-gubbe på datorn, och verkligen vara där, inte planera något i huvudet samtidigt. Det är stort. Och jag ser hur jag varit frustrerad hela livet, över att inte vara någon annanstans. Det kommer alltid att finnas en längtan till något annat, och alltid finnas en frustration över att inte vara där. Ska jag hålla på så här hela livet? Ska jag se tillbaks på ett liv av frustration när jag är 80? Alternativet är att vara mer här och nu. För först då kan jag uppskatta allt det fantastiska jag har, som bara händer nu. När barnen var små tänkte jag ofta att jag ska göra en massa saker med dem sen. Men detta sen kom aldrig, för det kom alltid något annat i vägen. Och jag kan se att det var samma frustration då, som nu hindrar mig från att vara närvarande.

Livet är inte i morgon, inte sen. Det är bara just nu jag kan uppleva livet. Jag vet ju allt detta, men jag glömmer det ständigt. Nu börjar jag förstå varför djupt religiösa människor studerar sina skrifter om och om igen. Jag skulle också behöva göra det, om jag bara visste vilken skrift som innehåller alla de sanningar vi har inom oss, men väljer att blunda för. Det är som att livet går i cirklar. Och då kom jag att tänka på en text jag läste för många år sen: "Målet för vårt sökande blir att vi når vår startpunkt, och känner platsen för första gången." Kanske händer något med oss varje gång vi kommer tillbaks. Vi får en ny chans.