Vad fin du är L

Träffade just min kära vän L på stan. Vi pratade om livet och det som berör oss mest. Det är så skönt när man skalar bort alla detaljer (Typ: "och då sa han så, och då sa jag så") och direkt kommer ner till sakens kärna. Där det berör. Oftast handlar relationsproblemen mer om oss själva än om den andre inblandade. Hur jag väljer att förhålla mig till problemet och vilka lärdomar jag kan göra av det.

Jag är nämligen övertygad om saker inte bara händer. De händer av en anledning. Och att jag skapat situationen själv, i alla fall varit medskapare av den. När jag lyfter blicken och försöker se allt från det perspektivet känns det så mycket enklare. Oftast fastnar man i den praktiska verkligheten; i det som händer rent fysiskt (det där "han sa" och "jag sa" som jag berörde ovan). Sen finns den känslomässiga verkligheten; varför jag reagerar som jag gör beroende på den uppväxt och de erfarenheter jag haft och den inverkan de haft på mig, och samma sak för den andre personen. Där kan man ju vältra runt ett tag och vara förstående eller inte. Men ofta glömmer man att det finns ytterligare en dimension av verkligheten: Den andliga, eller vad man nu ska kalla den. Om jag kunde se allt ovanifrån skulle jag nog se att allt sker precis på det sätt som det ska. Det är bara jag som inte har förmågan att se det när jag går och rotar bland skalbaggarna på marken. En typisk metafor för detta är när man går omkring helt uppslukad av ett problem och plötsligt blir uppmärksam på något man inte sett förut: Igår stod jag på T-centralen och väntade på tåget. Jag står där varje dag sen flera år tillbaks. Igår var jag helt inne i mina tankar då jag plötsligt blir uppmärksam på att det finns en dörr i kakelväggen. Där har jag stått varje dag och stirrat utan att upptäcka den, men den har funnits där hela tiden. En dörr är ju ytterst symbolisk för lösningar och öppningar i livet. Och så är ofta livet, tycker jag: lösningen finns där hela tiden, vi ser den bara inte.