Vad hette egentligen Renata Chlumskas kille?

Häromdagen när jag kom hem så luktade det konstigt i trappen. Inte bara gamla sopor eller grannens misslyckade försök att följa Tinas cookalong, utan verkligt mysko. Tanken slog mig att det kunde vara någon som dött, för det var en lukt jag aldrig tidigare känt. Lukten, som nu kvalificerats till stank, tilltog och jag funderade på om jag skulle ringa någon. Men vem? Polisen? "Hej är det 112? Det luktar konstigt i min trapp, kan ni komma och lukta om det luktar lik?" Nej. Jag gjorde som en god svensk gör: Ingenting.

En vecka senare var stanken outhärdlig och någon hade ställt upp dörrarna till vindsförråden för att vädra. Inte kan väl en råtta på vinden lukta så illa? Kanske var det en hel råttkoloni som avlidit. En ny råttinfluensa kanske var i antågande. Men när jag kom hem en dag var grannens dörr under mig igentejpad runtom. Även brevinkastet var tejpat. Då började jag förstå varifrån stanken kom. Och sen upplyste grannen bredvid den igentejpade lägenheten mig om vad som hänt: Kvinnan som bodde där hade legat död i två månader innan hon upptäcktes. På grund av stanken. Hon var en tystlåten kvinna från Polen och knappt 60. Och det är detta som jag har svårt att släppa: att en människa legat död under mig i två månader utan att jag anat någonting. Hur kan någon vara så ensam i denna världen, trots att hon haft människor ovanför, under och på sidorna om sin lägenhet. Vi har suttit där och tittat på TV, haft våra fredagsmys och levt våra vanliga liv medan hon legat och dött i sin lägenhet. Och det värsta av allt är att jag har ingen aning om vem hon var. Jag har bott i huset i nästan ett år, och kan inte för mitt liv komma på vem det kan ha varit av dem jag brukar ha sällskap med i hissen. Ett helt liv. Och ingen bryr sig.

Igår såg jag Renata Chlumska i en reklamfilm på TV. Hon var flickvän till en känd äventyrare som dog på något dramatiskt sätt, tror det var på Mount Everest. Och då slog det mig att jag inte för mitt liv kunde minnas vad han hette! Innan han dog var det honom man pratade om. Äventyraren som bestigit Mount Everest och utsatt sig för idel faror som han föreläste om. Nu kommer jag inte ens ihåg vad han hette. Så mycket för det livet.

Och det här får mig att fundera över mitt eget liv och hur lätt det kan ta slut. Vad gör jag med mitt liv? Spenderar jag det på bästa sätt eller låter jag bara dagarna passera? Går jag och väntar på att något ska hända? Något annat? Det som känns mest värdefullt är barnen. Jag ser så tydligt hur kort deras barndom är och hur de snart kommer leva sina egna självständiga liv. Särskilt tydligt blev det efter att jag skilt mig och bara har dem deltid. Och jag tror det är bra att påminna sig om att vi står med ena foten fast förankrad i döden. Det oundvikliga. Och påminna sig om att detta bara är en kort stund vi har till förfogande. På något sätt gör den medvetenheten det så mycket lättare att göra de där förändringarna jag vill göra. Herregud, jag ska ju ändå dö, så vad gör det om jag misslyckas? Jag mindes ju ändå inte vad Renata Chlumskas kille hette, så vem skulle minnas mina misstag?